Tranströmers dikter

                          Hemåt

Ett telefonsamtal rann ut i natten och glittrade på lands-

  bygden och i förstäderna.

Efteråt sov jag oroligt i hotellsängen.

Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen bär

  genom skogen med bultande hjärta.  

             Osäkerhetens rike

Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss

och hennes örhängen dinglar som damokelssvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken

flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.

Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet. 

                      Paret

De släcker lampan och dess vita kupa skimrar

ett ögonblick innan den löses upp

som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas.

Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret. 

Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta papperet i en skolpojksmålning.

Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare

i natt. Med släckta fönster. Husen kom.

De står i hopträngd väntan mycket nära,

en folkmassa med uttryckslösa ansikten.

      Medeltida motiv

Under vårt förtrollande minspel väntar

alltid kraniet, pokeransiktet. Medan

solen sakta rullar förbi på himlen.

                         Schackspelet pågår.

Ett frisörsaxklippande ljud från snåren.

Solen rullar sakta förbi på himlen.

Schackpartiet avstannar i remi. I

                        regnbågens tystnad.  

November med skiftningar av ädelt pälsverk

Just det att himlen är så grå

får marken själv att börja lysa:

ängarna med sitt skygga gröna,

den paltbrödsmörka åkerjorden.

Det finns en ladas röda vägg.

Och det finns marker under vatten

som blanka risfält i ett Asien –

där stannar måsarna och minns.

Disiga tomrum mitt i skogen

som klingar sakta mot varann.

Inspiration som lever skymd

och flyr i skogen som Nils Dacke. 

      Upprörd meditation

En storm får kvarnens vingar att vilt gå runt

i nattens mörker, malande intet. – Du

       hålls vaken utav samma lagar.

Gråhajens buk är din svaga lampa.

Diffusa minnen sjunker till havsens djup

och stelnar där till främmande stoder. – Grön

       av alger är din krycka. Den som

vandrar till havs vänder styvnad åter.  

Han som vaknade av sång över taken

Morgon, majregn. Staden är ännu stilla

som en fäbod. Gatorna stilla. Och i

himlen mullrar blågrönt en flygplansmotor. –

                       Fönstret är öppet.

Drömmen där den sovande ligger utsträckt

blir då genomskinlig. Han rör sig, börjar

treva efter uppmärksamhetens verktyg –

                        nästan i rymden 

            Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag

falla, glasklara genom åren. I dalen

flyger ögonblickets förvirrade

handlingar skränande från

trädtopp till trädtopp, tystnar

i tunnare luft än nuets, glider

som svalor från bergstopp

till bergstopp tills de

nått de yttersta platåerna

utmed gränsen för varat. Där faller

alla våra gärningar

glasklara

mot ingen botten

utom oss själva. 

                 Under tryck

Den blå himlens motordån är starkt.

Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,

där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –

snäckor och telefoner susar.

Det sköna hinner man bara se hastigt från sidan.

Den täta säden på åkern, många färger i en gul ström.

De oroliga skuggorna i mitt huvud dras dit.

De vill krypa in i säden och förvandlas till guld.

Mörkret faller. Vid midnatt går jag till sängs.

Den mindre båten sätts ut från den större båten.

Man är ensam på vattnet.

Samhällets mörka skrov driver allt längre bort.  

Vädertavla

Oktoberhavet blänker kallt

med sin ryggfena av hägringar.

Ingenting är kvar som minns

kappseglingarnas vita yrsel.

En bärnstensdager över byn.

Och alla ljud i långsam flykt.

Ett hundskalls hieroglyf står målad

i luften över trädgården

där den gula frukten överlistar

trädet och låter sig falla. 

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt

att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt

av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop

med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas

fast fågelsången är bedövande. 

Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

For jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord. 

                   Dygnkantring

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet

in. Och intet hörs utom dropp från dunkla

lövverk och det nattliga sorlet djupt i

                        sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,

taggig. Myran glöder i bergets skugga.

Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar

                        molnforan rulla.